nämnda herrar någonsin vågade beträda, utan på särskild kallelse.
— Herr Schmidt, — ropade Gustaf Blom utan att hämta andan. — Er dotter!
— Min dotter! — upprepade herr Schmidt och såg upp från sin pulpet, förargad öfver att på detta ovanliga sätt störas i en djupsinnig och interessant kalkyl, som visade honom möjligheten att på ett föga riskabelt sätt förtjena åtskilliga tusen mark förmedelst en alldeles ny spekulation.
— Er dotter sväfvar i stor fara, — skrek Gustaf Blom och stälde sig så nära pulpeten, att aldrig någon främling förut kommit så oförskämdt nära Johann Gottschalk Schmidts högaltare.
— Hvad säger ni, min herre? — genmälde herr Schmidt, som nu först började interessera sig för frågan, men fann främlingens sätt att uppträda alltför närgånget. — Hvem är ni? Hvad vill ni?
— Jag heter Gustaf Blom, är från Stockholm och vill blifva affärsman i Hamburg, men först och främst vill jag underrätta er om att er dotter sväfvar i fara och bedja er vidtaga skyndsamma mått och steg för att rädda henne.
— Är ni från förståndet, min herre? — frågade herr Schmidt, som började förlora tålamodet.
— Jag besvär er att höra mig och sedan skynda er, — fortfor Gustaf Blom, hvilken såg en dyrbar tid onyttigt förflyta.
— Hvad skulle det väl vara för fara, som hotar min dotter? — frågade herr Schmidt och stirrade nästan förskräckt på den unge mannen, den unge galningen, tänkte han. — Så här dags plägar hon
