göra sin vanliga middagspromenad på Flethen nedåt hamnen, och då Peter Kühn, min förste »Hausknecht» är med henne, så kan jag vara lugn.
— Nej, det är just det ni icke kan, herr Schmidt, — ropade Gustaf Blom med ängslig, men mycket bestämd ton, — Peter Kühn är en skurk, det skall jag säga er, då ni icke tyckes ens ana det.
— Huru vet ni det, min herre? — frågade herr Schmidt och ringde med en liten klocka, som stod framför honom på pulpeten.
— Det är likgiltigt huru jag vet det, men alldeles tillräckligt att jag eger kännedom derom, — envisades Gustaf Blom, hvilken kände sin oro tilltaga för hvarje ögonblick, som gick förloradt.
En ung herre af kontorspersonalen inträdde. Herr Schmidt bad honom göra sig underrättad hvar fröken Elise för ögonblicket befann sig.
Fröken Elise hade redan återvändt från sin middagspromenad nedåt hamnen; så lydde upplysningen. Hon hade denna dag kommit tillbaka förr än vanligt, emedan hon hade åtskilliga hushållsbestyr, och fröken Elise brukade aldrig för nöjet försumma arbetet.
Underrättelsen om den unga flickans lyckliga återkomst förorsakade Gustaf Blom stor glädje, men också lika stor förvåning. Han kunde icke fatta huru hon lyckats undkomma »sjöröfvaren».
— Då har väl den mannen, som kallas Peter Kühn, trott sig upptäckt och lyckats fly, — menade Gustaf Blom.
Herr Schmidt gaf order att Peter Kühn skulle inställa sig. Peter Kühn kom ögonblickligt och såg verkligen icke förlägen ut, när han fick se Gustaf
