så frikostig mot en främling och dertill mot en person, hvilken på ett alldeles omotiveradt sätt blandat sig i husets inre affärer.
En sådan frikostighet var något alldeles oerhördt hos Johann Gottschalk Schmidt, men han fortfor att samtala med Gustaf Blom och tycktes finna nöje i dennes oförskräckta sätt att blicka in i framtiden.
Gustaf Blom hade nämligen så fort som möjligt för herr Schmidt framställt sina planer och sin önskan att med det snaraste sätta dem i verket. Herr Schmidt smålog helt vänligt, hvilket också var något oerhördt på kontoret. I skötet af sin familj, i öfversta vrån af den stora förstugan, sent om qvällarne, när thekokaren bars in, kunde herr Schmidt nog småle, och det hände äfven, när han gaf en lysande fest i praktvåningen en trappa upp, dit herr Schmidt för öfrigt sjelf kom endast ett par gånger om året; liksom han kunde småle, när han, ungefär en gång hvarje år, afsade sig den honom erbjudna senatorsvärdigheten; men ett småleende på kontoret eller i chefens allraheligaste hörde till de största sällsyntheterna.
Saken måste hafva varit den, att Gustaf Blom verkligen gjort ett fördelaktigt intryck på den store affärsmannen. Herr Schmidt tycktes alldeles glömma den besynnerliga orsaken till den unge mannens framträngande ända till chefspulpeten. Han tycktes till och med vilja glömma den och endast fästa sig vid de fördelaktiga sidorna hos Gustaf Blom, eller möjligtvis äfven räknande just nyssantydda orsak såsom en af dessa fördelaktiga sidor.
Resultatet af detta samtal i chefsskrubben blef
