Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
74

Blom, det måste den sistnämnde erkänna för sig sjelf.

Det är en förhärdad skurk, tänkte Gustaf Blom.

— Nå, Peter, känner ni den här herrn? — frågade herr Schmidt och pekade på Gustaf Blom.

— Nej! — svarade Peter Kühn, sedan han en stund betraktat främlingen, — den herrn känner jag icke.

Uttrycket i hans röst var så oförstäldt, att hans försäkran nödvändigt måste blifva trodd. Gustaf Blom visste icke hvad han slutligen skulle tänka, men att inför herr Schmidt och hans kontorsbiträden komma fram med historien om sitt eget nattliga äfventyr, dertill kände han icke någon håg.

Peter Kühn fick åter aflägsna sig. Gustaf Blom kände sig mycket förvirrad, men var dock så lifligt öfvertygad om att Peter Kühn, i tjenst hos firman Schmidt, Schmidt & Schmidt, var den samme Peter Kühn, som roade sig att nattetid i sin båt släpa omkring främlingar på Hamburgs kanaler, sätta sin tunga kropp på deras bröst och slutligen knuffa dem i land vid någon eländig landstigningsbrygga i en ödslig trakt; han kände så väl sanningen deraf, att han ännu en gång vågade försäkra herr Schmidt det dennes förste husdräng vore en inpiskad skälm och ganska antagligt äfven en gemen skurk.

Herr Schmidt gjorde en stor uppoffring. Han uppsköt sin interessanta kalkyl och skänkte Gustaf Blom en halftimmas samtal i sitt eget lilla arbetskabinett med fönsterna åt den trånga gården, dit så sällan någon fick tränga in, utan att det var fråga om mycket vigtiga affärer.

Det är svårt att säga, hvarför herr Schmidt var