— Mina herrar, — utropade Max Keller helt högt från sin plats, — huru kunna ni vända er till vår yngsta lärling med sådana frågor? Han är en nykomling, en volontaire, som ännu ingenting begriper, och så är han utländing och kommer från Sverige, der man alldeles försummat hans uppfostran. Vill ni, herr Schirmer, att jag skall anmäla er för chefen? Men det kan herr Blom åtminstone lära sig. Skynda er nu, herr Blom, in till chefen och anmäl herr Schirmer, kaffemäklaren, och säg att vi för öfrigt hafva tobaksmäklaren äfven här och mäklarne i feta varor och i sprit. Kan ni komma ihåg allt detta herr Blom?
Gustaf Blom kände oemotståndlig lust att stiga upp och tillrättavisa den öfvermodige ynglingen, hvilken i hans tycke började blifva odräglig. Han qväfde dock denna lust och begaf sig helt ödmjukt in till chefen för att anmäla de väntande herrarne.
Johann Gottschalk Schmidt befann sig för ögonblicket frånvarande, och då Gustaf Bloms blickar öfverforo det lilla rummet, gjorde han en upptäckt, som han icke gjort när han första gången infunnit sig der. I en liten ännu mörkare skrubb vid sidan af chefsskrubben varseblef han en mensklig varelse, hopkrupen bakom en mängd kolossala kontorsböcker.
Det var en underlig figur, tänkte Gustaf Blom och betraktade honom med uttryck af den djupaste förvåning. Mannen bakom böckerna tycktes vara mycket liten och hopkrumpen, men försedd med ett storartadt hufvud, som stack fram just öfver hufvudboken. Detta hufvud hade ett par ögon, som stodo vidöppna och betraktade Gustaf Blom, så att
