att de inte kommo sig för att tala; och de stodo och sågo på Dick där han gick ett stycke ifrån.
— Det var hans mors fel, fortsatte formannen, som bjöd det unga kvinnfolket till vår tillställning i julas. När jag fick syn på den flickans blåa klänning och kvicka fötter, så fick jag tvärt mina aningar. ”Gunåde dig, Dicky, min gubbe lilla”, sa jag till mig själv, ”det blir en lessam historia för dig.”
— Det såg ut som om de var tämligen främmande i sättet mot varandra härom söndan, tyckte jag, menade Mail i trevande ton, som det passade sig för en som inte var medlem av familjen.
— Asch, det hör till sjukan. Att se främmande ut hör till och finurlighet hör till, de konstigaste saker på jorden rund hör till! Nåja, det kan lika gärna komma tidigt som sent, skulle jag tro. Ju förr man har det, desto förr är det över; för det kommer ofelbart.
— Den frågan jag vill göra, sade mr Spinks, i det han förband två trådar till en i samtalet, som det tillkom en lärd och filosofisk man, och slog ut med handen som för att betona att inte bara saken själv utan hans framställning var av betydelse, det är: hur kunde mr Maybold veta att hon kunde spela orgel? Ni vet att vi hört av hennes egen mun, om man nu ska tro på munnar, att hon aldrig, vare sig förr eller senare, haft ett andedrag om den saken till honom; och än mindre att hon någonsin skulle spela.
Mitt under detta gåtlösande slöt sig Dick till sällskapet, och den nyhet som förorsakat ett sådant uppror bland de gamla spelmännen meddelades honom. — Jo, sade han och rodnade, då han hörde miss Day nämnas, jag har hört av henne att hon är angelägen om att slippa spela,
96
