IV.
Besöket hos kyrkoherden.
Klockan sex nästa eftermiddag kommo alla spelmännen i kapellet ut från formannens dörr och vandrade med säkra steg vägen framåt. Denna värdiga marsch blev mer och mer upplöst ju längre de kommo, och när de hunnit så långt som till höjden framför prästgården, kunde man ha iakttagit en svag likhet med en flock får hos det aktningsvärda sällskapet. Men ett ord från formannen satte dem i riktig form igen; och då de stego utför höjden, kunde man från prästgårdens trädgård tydligt höra det regelbundna tramp-tramp-trampet från de många fötterna. När grinden öppnades, blev det en ny paus av oregelbundet hasande och skrapande, ty grinden hade den säregna vanan att när den raskt svängdes upp, slå emot murkanten och så falla tillbaka i synen på den som öppnade.
— Håll nu takten igen, så är ni snälla! sade formanen. Det ser bättre ut och passar mera till det högviktiga ärende, som vi kommit hit för. Och sålunda tågade de upp till dörren.
Vid Reubens ringning vände sig de mera blyga i sällskapet om en smula, rättade på sina hattar och synade kritiskt buskarna som råkade ligga inom synfältet; därmed
