kunde de ge en person som händelsevis tittade ut genom fönstret det intrycket att deras ärende, vad det nu var, kommit på dem helt hastigt, medan de synade kyrkoherdens buskar och gräsplaner och inte var en på förhand uppgjord sak. Formannen, som ofta hade sina vägar till prästgården med bagage, kol, ved o. d., hade icke den vördnad för området som fyllde de andras bröst utan fäste lugnt sin blick på portklappen, medan han väntade. Men portklappen hade ingenting som lönade sig att studera, och han övergav den därför för en kvist i dörrspegeln och följde noga vindlingarna i ådringen.
— Snälla pastorn, här kommer forman Dewy och gamle William Dewy och unge Richard Dewy, och minsann hela kapellet också utom pojkarne och vill träffa pastorn! sade mr Maybolds tjänsteflicka till mr Maybold och hennes ögon vidgades som ringarna i en damm.
— Hela kapellet? sade den förvånade kyrkoherden och sköt undan sitt skriveri och såg på flickan en smula förvirrat, som om han hade sett hennes ansikte någonstans förut, men inte kunde draga sig till minnes var.
— Och de ser så bestämda ut, och formannen vänder sig varken åt höger eller åt vänster utan står och stirrar rätt framför sig så högtidligt som helst.
— Jaså, hela kapellet, upprepade kyrkoherden för sig själv, som om han med detta kunde komma på spåren vad kapellet kunde vara ute i för ärende.
— Ja, varenda kotte är det, så sant jag lever! (Flickan var född i samma by och hade bygdens uttryckssätt.) Ja sannerligen, sir, det är många både i stan och här på landet som har tänkt —
— I staden och på landet! Du store, jag hade ingen
102
