aning om att jag var en så allmän personage! sade kyrkoherden och antog en hy mitt emellan ros och pion. Nåå — ”man har tänkt i staden och på landet att —”
— Man har tänkt att ni nog får det hett om öronen — ursäkta, om jag är ohövlig, sir.
Kyrkoherden kom plötsligt ihåg att han för länge sedan gjort klart att det ingalunda dög att uppmuntra tjänsteflickan Janes förtroliga meningar. Jane märkte på pastorns ansiktsuttryck att han drog sig till minnes denna omständighet; hon flyttade sålunda sin panna från dörrkanten, gned på det intryckta märket som kanten gjort och försvann ut i förstugan, innan mr Maybold hunnit med att säga mera än: — Visa dem in hit, Jane —
Några minuter senare förnams från förstugan ett skrapande och hostande, utvecklat i så förfinad form som är förenligt med dessa begrepp; därpå följde ett intensivt och utdraget borstande av fötterna som ingav föreställningen om att hela lager av lera måste avlägsnas; men vägarna voro så snygga att inte det ringaste smuts häftade vid kapellets stövlar, och denna reningsprocedur fick sålunda tolkas helt enkelt som en önskan att visa hurusom respektabla medborgare ingalunda ville slinka ifrån de rätta ceremonierna, därför att händelsevis väglaget var gott. Därnäst kom en myndig viskning från samma håll:
— Stå nu molstilla här, gubbar, alldeles molstilla! Och för inget oväsen; och sätt ryggarna alldeles intill väggen, så att folk kan komma lätt ut och in, om det behövs, och inte pressa sig igenom er; och det är nog, om vi båda går in. Rösten var formannens.
— Jag önskar jag kunde gå med in och se på spektaklet! sade en gnällig röst — det var Leaf.
