— Ursäkta, Thomas Leaf, ers helighet! sade Leaf och darrade.
— Jag hoppas ni ursäktar han ser så smal ut, fortsatte formannen avbedjande och vände sig åter till kyrkoherden. Men det är inte hans fel, stackars krake. Han är ganska enfaldig av naturen och har aldrig kunnat bli fet; men han sjunger utmärkt sopran och därför har vi honom kvar.
— Jag har aldrig haft någe huve, sir, sade Leaf, som ivrigt grep detta tillfälle att be om ursäkt för att han existerade.
— Ah, stackars unge man! sade mr Maybold.
— Snälla pastorn, han fäster sig inte ett dugg vid det själv, om ni inte gör det, sade formannen lugnande. Eller hur, Leaf?
— Nej då, inte ett dugg — hi hi! Jag var rädd att ni inte skulle tycka riktigt om det, ers helighet, det var bara det.
Formannen, som märkte att Leaf klarade sig så bra med sina negativa egenskaper, kände sig i ett anfall av generositet frestad att puffa honom ännu ett steg högre genom att draga fram positiva kvaliteter. — Han är ganska finurlig för att vara ett så enfaldigt nöt. Man kan inte tänka sig en ung karl som håller sina blusar renare; och så är han så ärlig också. Han ser ut som ett spöke, men det är också allt ont man kan säga om'en, stackars krake; men vi kan inte hjälpa hur vi ser ut eller hur, sir?
— Det är sant, det kan man inte. Ni bor hos er mor, tror jag, Leaf?
