Formannen såg på Leaf för att antyda, att den mest vänliga assistans i talförhet inte kunde uträtta mera för honom längre och att han nu fick klara sig på egen hand.
— Ja, sir; änka är hon, sir. Ack, om bror Jim hade levat, skulle hon haft en klok son, så hon slapp arbeta!
— Är det så! Stackars kvinna. Ge henne de här kronorna. Jag ska titta till er mor.
— Säg: ”tack så mycket, sir”, viskade formannen myndigt till Leaf.
— Tack så mycket, sir, sade Leaf.
— Så ja, sitt ned, Leaf, sade mr Maybold.
— Ja tack, sir.
Formannen klarade strupen efter denna tillfälliga parentes om Leaf, rätade på sig och började sitt tal.
— Mr Mayble, sade han, jag hoppas ni ursäktar min rättframhet, men jag vill alltid gärna se sakerna rätt i ansiktet.
Reuben lade an på att trycka detta fast i pastorns medvetande genom att se skarpt på honom, då han slutat och sedan ut genom fönstret.
Mr Maybold och gamle William sågo åt samma håll, som om de tänkte sig att ”sakernas ansikten”, som formannen häntytt på, skulle visa sig där.
— Vad jag har tänkt — formannen använde förfluten tid som en mera artig form än presens — är att kapellet borde få lite tid på sig och inte avskaffas förrän till jul, som rätt och billigt är man och man emellan. Och, mr Mayble, jag hoppas ni ursäktar min rättframhet.
— Naturligtvis, naturligtvis. Inte förrän till jul, mumlade kyrkoherden och drog på orden som om han kunde mäta avståndet till jul på det viset. Ja visst, jag vill att
106
