Sida:I grönan skog 1922.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Gamle William såg upp och studerade också kyrkoherdens blödande haka; och Leaf steg fram ett par steg från bokhyllan, gripen av glödande intresse för samma fenomen, med gapande mun och skinande ögon.

— För allt i världen, för allt i världen! sade mr Maybold brådskande, rodnade starkt och gned sin haka med handen, tog så upp sin näsduk och torkade av fläcken.

— Så där, ja, sir; nu är det bra igen, tror jag — en ren obetydlighet, sade mr Penny. En liten tuss filt från er hatt stoppar blon på en minut, om den skulle spricka ut

— Jag ska ge er en tuss från min, sade Reuben för att visa sina vänliga känslor; min hatt är inte så ny som er, sir, och det skadar den inte det ringaste.

— Nej nej, tack så mycket, tack så mycket, svarade mr Maybold igen nervöst.

— Det var allt ett ganska djupt snitt, ser det ut för? sade Reuben, som tyckte att detta var det älskvärdaste och bästa han kunde hitta på att säga.

— Nej då; inte synnerligen djupt.

— Jo, det händer ibland att man rycker till på hand, när man rakar sig, och just när det faller en in att man kan råka skära sig, så är blon framme.

— Jag har stått och tänkt på den saken om den lämpliga tiden, när vi ska göra förändringen, sade mr Maybold; och jag tror att ni nog vill gå mig halva vägen till mötes. Jag tycker att juldagen är lika långt borta för mig som denna dag är för nära för er. Jag föreslår mickelsmässa eller så omkring som den lämpligaste tidpunkten för båda parter; och jag tror att er motvilja mot en söndag som inte har något namn är av ringa betydelse.


I grönan skog. 8113