serad för detta ärende, blev snart uttröttad och gav sig i väg i riktning mot skolan. Men de övrigas känsla för det passande skulle antagligen ha avhållit dem från att försöka lura ut vad som försiggick inne i arbetsrummet, om icke kyrkoherdens penna fallit i golvet. Misstanken att undanflyttandet av stolar o. d., som blev nödvändigt under sökandet, icke kunde ha någon annan orsak än begynnelsen av en blodig och fruktansvärd strid, blev alla andra hänsyn övermäktig; och de tågade fram till dörren som fallit igen. Sålunda kom det sig att då mr Maybold lyfte upp sina ögon efter letandet på golvet, fick han se genom dörren mr Penny i kroppsstorlek, Mails ansikte och axlar ovanför mr Pennys huvud, Spinks' panna och ögon ovanför Mails hjässa och ett stycke av Bowmans ansikte under Spinks' arm, varjämte halvmånformiga partier av andra huvuden och ansikten framträdde bakom dessa; och mer än ett dussin ögon stodo på skaft av iver och undran.
Mr Penny, som var ett livligt ingenium och en man, såg kyrkoherden fästa sina blickar på honom, och då han inte hörde något enda ord yttras, ansåg han det angeläget att han själv bröt tystnaden. Men han kom inte på något förrän han stått och sett i en halv minut på kyrkoherden.
— Ursäkta att jag nämner det, sir, sade han och studerade med livligt deltagande själva ytan av kyrkoherdens ansikte; men ni vet kanske inte av att det har börjat blöda på hakan just där ni väl har skurit er, då ni rakade er i morse.
— Jojo, det var för att ni lutade er ner, var säker på det, menade formannen och synade likaledes med intresse kyrkoherdens haka. Blod spricker alltid ut igen, om man lutar ned det ställe som blöder.
112
