— Pastor Mayble och jag var så fina vänner hela tiden som om vi varit fosterbröder. Jo jo, karln är bra nog; det är vad folk sätter i'n som skämmer det hela, och det var därför vi fick lov att gå.
— Man kan sannerligen inte tro hälften av vad man hör om folk nu för tiden.
— Bevare mig, gubbar, det är inte alls pastorns påhitt. Det är den herrn där borta (formannen nickade åt Shinars ägor) som ligger under hela surven.
— Vad för nå't! Shinar!
— Jo jo men; och jag förstår vad pastorn inte förstår. Ser ni, Shinar är angelägen om att skjuta fram den där unga fröken som jag härom kvällen sa var våran Dicks käresta, men det kan hon aldrig bli, och han vill nu göra väsen av henne inför hela församlingen och tror att han kan få'na på det viset. Och kanske går det för'n.
— Då är det musiken som kommer i andra hand efter den kvinnan, och den andra kyrkvärden kommer efter Shinar, och pastorn kommer efter kyrkvärden och Gud allsmäktig kommer ingenstans.
— Det är sant, fortsatte Reuben, och ni förstår att i början satte det mig på det hala, för jag visste inte hur jag skulle kivas med den karln. Om det så gällde livet, kunde jag inte kivas med en så artig karl utan att få ont samvete. Han säger till far där med en röst så from som ett lamms: ”William, ni är en gammal man, som vi alla blir med tiden, sitt därför här i min länstol och vila er.” Och far satte sig ned. Jag var på vippen att brista i skratt åt dig, far; för du var så obesvärad i förstningen och sen såg du så förskräckt ut, när stolsitsen sjönk in.
— Ja se ni, skyndade sig den gamle William att för-
116
