Hoppa till innehållet

Sida:I grönan skog 1922.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

klara, jag blev rädd när jag märkte att sitsen åkte unnan för mig — inte tänkte jag på resårbotten inte! — och jag trodde att jag satt sönder den; och naturligtvis att sitta sönder stolarna för en herre, det vill jag sannerligen inte.

— Och ser ni, go' vänner, när en karl som är aldrig så livad för gruff får se sin egen far sitta i sin fiendes länstol och ett stackars få som Leaf behandlad nästan som om han hade förstånd i skallen — ja, då har man inte längre vatten på sin kvarn; jag hade det åtminstone inte.

— Om den där lilla leksaksfiguren — Fancy Day, memr jag — sade Bowman, inte varit så framfusig och fjädrat sig för Shinar och Dick och de andra, så skulle vi min tro aldrig behövt lämna musikläktarn.

— Det är min tro att om också Shinar fyrade av kulan, så har pastorn i alla fall gjort'na, sade mr Penny. Min gumma håller på att han är förälskad i'na.

— Det är en sak som vi ingenting vet om. Jag kan inte klara den gåtan, åtminstone.

— Du borde väl ändå kunna klara gåtan med ett sånt lite barn som hon, menade formannen.

— Ju mindre flicka, ju större gåta, tycker jag. Och med en sådan släkt som hon kommer från är det rimligt att hon är finurlig.

— Ja visst; Geoffrey Day är en kloker karl, om det nånsin har funnits en. Säger aldrig ett ord; nänämen.

— Aldrig ett ord.

— Vi kunde leva i hundrade år, gubbar, med den karln och aldrig veta om att det fanns nå't i'n.

— Jo jo; en sån där bläcksuddare i London skulle nog tycka att Geoffrey var en dumbom.

— Ni får aldrig rätt på vad som finns inombords i

117