den karln; aldrig i livet, sade Spinks. Sluten? Jo, det vill jag lova att han är sluten! Han kan hålla sin tunga i styr. Det är ett under att stå och höra på den karlens tigande.
— Det är så mycket mening i det. Varenda stund tycker man att det rinner gott förstånd av'en.
— Jo vad han kan hålla tungan sin, ekade Leaf. Han brukar titta på mig som om han kunde se tankarna gå runt i mig som på ett urverk.
— Ja, det är vi alla ense om att den karln kan tiga bra både långa och korta stunder. Och fastän det inte är så säkert att hans dotter ärvt hans tystlåtenhet, så ärver hon väl en smula av hans vett.
— Och av hans slantar kanske också.
— Ja visst; de nie hundra pund som alla säger att han är värd; men jag säger fyrahundrafemti; för jag tror aldrig mer än hälften av vad jag får höra.
— I alla fall har han tjänat ett eller ett par pund, och jag tänker mig att jäntan får dem, efter det inte finns nån ann efter honom. Men det är ganska hårt för henne, om hon får ärva pengar, att sättas till att arbeta som om hon inte hade nå't att ärva.
— Ja, det är nu hans grundsatser. En skarp karl!
— Åh, mumlade Spinks, det vore väl hårdare för'na, om hon blev fint uppfostrad och så inte fick några pengar att ärva. Det blev min sorgliga lott.
118
