icke var en grund på vilken någon enda handling i hans eget liv kunde byggas.
Skogvaktaren Geoffrey Day bodde långt inne i Yalbury-skogen; men mitt i skogen låg en äng, inte långt från själva bostaden, och en del träd voro fällda på senare år för att ge dess ensliga invånare en glimt av dem som händelsevis gingo förbi.
Det var ett nöje för främlingar att träda in i skogvaktarens hus en vacker vårmorgon som nu. Det stod rök efter vedeldningen ur skorstenen, och den lade sig ned över taket som den blå plymen i en fruntimmershatt; och solen sken snett ned på den lilla gräsfläcken vid ingången, som återspeglade sin klarhet genom den öppna dörren mot trappan mittför och lyste för den som gick upp med ett strålande grönt sken, som lämnade varje trappstegs trampyta i skugga.
Fönsterbrädet i vardagsrummet låg mellan fyra och fem fot från golvet och sluttade ned mot en låg, bred bänk, som i likhet med hela väggytan inunder alltid låg i mörk skugga; det var olämpligt ur alla synpunkter utom en, nämligen den att ingen främmande kunde märka hur vådligt kanariefågeln i buren ovanför snaskade ned med vatten och frön. Fönstret bestod av små rutor i tjock blyinfattning. Särskilt de nedre rutorna voro av ojämnt glas i alla skiftningar av grönt. Hur väl förtrogen var icke Fancy med dessa runda ojämnheters eller blåsors förmåga att förvrida allt av yttervärlden som kunde ses genom dem — hur de lyfte hattarna från folks huvuden, axlarna från kroppen, hur de strödde omkring hjulekrarna på kärrorna och böjde raka furustammar i båge. Taket bars upp av en väldig bjälke i mitten, på vars sida
120
