dersamt som om han försökte minnas något han sagt dagen förut. Hans ansikte var prickigt snarare än rynkigt, och över och under hans ögon lågo veck, som liknade ett slags yttre ögonlock. Näsan hade fått en törn under ett slagsmål med krypskyttar, så att när solen stod lågt och sken rakt in i hans ansikte, kunde man se långt in i huvudet på honom. Det vilade ett barskt lugn över honom, som när han kände sig obehagligt berörd skulle liknat vresighet, om det inte mildrats av hans redliga sinnelag, och som ofta blev till tjurskallighet, därför att det inte förenades med klyftighet.
Han var inte särskilt fåordig bland vänner som stodo något över honom i förmögenhet, men han spillde aldrig ord på utomstående, och med sin jägare Enok meddelade han sig sällan annorlunda än medelst nickningar och skakningar på huvudet. De kände sedan länge till varandras sätt, och arten av deras arbete gjorde orden som tolkar för tanken så gott som obehövliga, medan den förvånande likheten i deras uppfattning och åsikter då och då slog skogvaktaren som synnerligen farlig för teorien om en herre och hans dräng och strängt förbjöd varje närmande med ord som fjäsk.
Bakom skogvaktaren kom Enok (som hjälpt till i trädgården) på ett noga beräknat tidsavstånd av tre minuter — ett osynligt mellanrum, till vilket jägaren icke kommit utan funderingar. Fyra minuter skulle ha betytt likgiltighet för anordningarna inomhus, och samtidighet kunde ha uppfattats som om han varit alltför angelägen om siälva måltiden.
— Lite tidigare än vanligt, Fancy, sade skogvaktaren
