Sida:I grönan skog 1922.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— Det är han visst det, stammade Dick, men jag käner honom så litet.

— Lita på det. Si jag känner'n så väl som nån människa kan känna en ann. Och du känner'n bra nog väl, du med Fancy, eller hur?

Geoffrey talade i en ton, som angav att dessa ord nu inneburo ungefär hundra gånger mer än deras ordagranna betydelse.

Dick såg orolig ut.

— Var snäll och skicka mig brödet, sade Fancy plötsligt, och rodnaden i hennes ansikte råkade litet i oordning, medan hon såg så ivrig ut som en mänsklig varelse kan göra, då det gäller en bit bröd.

— Var så god, svarade Geoffrey oskyldigt. — Jaa — fortsatte han och kom tillbaka till sin nyss avbrutna tankegång. Det är säkert att vi blir extra goda vänner med mr Shinar, om allt går som det ska.

— Tackar för det — det vore mycket trevligt, skulle jag tro, svarade ynglingen med anmärkningsvärd betoning, i betraktande av att hans tankar i stället för att följa med Geoffreys tal hela tiden voro ivrigt sysselsatta på två fots avstånd till vänster.

— En ung kvinnas ansikte kommer att bli bistert nog för den skull, master Richard; min själ om det inte blir så. Dick såg allt oroligare ut och blev uppmärksam på allvar vid dessa ord. Jojo, bistert nog, tillade Geoffrey efter en effektfull paus. Och fastän hon är av mitt eget kött och blod så…

— Vill du vara snäll och ta ned en bit ost från hyllan? avbröt Fancy, som om hon varit uthungrad.


127