— Det ska jag visst det, barn lilla; barn sa jag, och det är ändå inte längre sen än i lördas kväll som mr Shinar frågade… var det ost du ville ha, Fancy?
Dick lade band på sin sinnesrörelse vid dessa mystiska hänsyftningar på mr Shinar — vilket gick så mycket bättre, då han märkte att Fancys hjärta inte klappade i takt med hennes fars — och talade som en främmande om traktens angelägenheter. — Ja, det är ett och annat som kan sägas om ett flickansiktes makt att bestämma våra handlingar, vågade han sig fram, medan skogvaktaren var borta för att hämta osten.
— Samtalet börjar ta en mycket egendomlig vändning; jag har aldrig gjort något som kan ge anledning till att sådant blir sagt! mumlade Fancy med eftertryck och tillräckligt högt för att det skulle nå Dicks öron.
— Ni kan väl tänka er att det måste komma nån gång, ropade Enok från sitt avsides hörn, som för att fylla ut tystnaden under Geoffreys frånvaro. — Gift er ni med henne, master Dewy, så blir det slut på det här.
— Var snäll och prata inte så, Enok, kom det strängt från Fancy, varpå Enok åter gled in i sin tjänande ställning.
— Om vi ska gifta oss, så gifter vi oss, och om vi ska förbli ogifta, så blir vi det, svarade Dick.
Geoffrey hade nu återtagit sin plats; hans läppar tunnades ut, då han drog in dem i munnen, och han såg genom fönstret på utsikten över den avlägsna landsvägen uppför Yalbury Hill. — Det går inte alltid så med somligt folk, sade han slutligen som om han fäst orden på ett anslag längst bort i landskapet.
Fancy såg intresserad ut, och Dick sade: — Inte det?
128
