— Aldrig nånsin! sade Fancy eftertryckligt och med ögon som utstrålade allvarlig sanning. Jag bryr mig verkligen inte om honom, och jag har aldrig förr hört talas om detta! Jag har alltid önskat att få spela i en kyrka, men jag har aldrig velat tränga undan er och ert kapell; och jag har inte sagt så mycket som att jag kunde spela, förrän jag blev tillfrågad. Ni har väl inte ett ögonblick trott något annat, säg?
— Nej, det har jag inte, käraste.
— Eller att jag bryr mig den allra minsta lilla smula om honom?
— Jag vet ju att ni inte gör det.
Avståndet mellan Budmouth och Mellstock var ett par mil långt, och som det fanns ett bra värdshus, ”Skeppet”, en mil från Budmouth, med en mast och salning som skylt, var det Dicks vana när han åkte dit, att dela sin färd i tre delar genom att rasta vid detta värdshus på bort- och hemvägen och inte alls stanna i Budmouth, när hans besök i staden endast gällde ett ärende eller något att avlämna som i dag.
Fancy fördes in i ett litet terum och Dick gick till stalkt för att fodra Smart. Inför de menande miner som kunde iakttagas i gästgivarens och några sysslolösa arbetskarlars ansikten, där de drevo omkring, bjöd Dick till att se omedveten ut om det faktum att det var någon annan känsla mellan honom och Fancy än skjutskarlens naturliga önskan att föra hem en passagerare. Dick gick raskt in i värdshuset och öppnade dörren in till Fancy.
— Dick, vet ni, det slår mig att det ser ganska konstigt ut att jag är här ensam med er så här. Jag tror inte det är skäl i att ni kommer hit in till mig.
