— Det var då bra otrevligt, käraste.
— Ja visst, och jag ville ni skulle ha te liksom jag, för ni måste vara trött.
— Nå låt mig få lite te med er då. Jag har redan blivit nekad en gång förut, om ni minns, Fancy!
— Ja, ja — grubbla inte på det. Och det ser ovänligt ut från mig nu, men jag vet inte vad jag ska göra.
— Det får bli som ni säger då. Dick började återtåget med en missnöjd grimas och en avskedsblick på den inbjudande tebrickan.
— Men Dick, ni förstår ju inte vad det är fråga om, när ni kan tala så, sade hon med mera allvar än hon någonsin förut visat. Vet ni att om jag håller av er aldrig mycket, så har jag i alla fall en mycket svår ställning. Kyrkoherden skulle inte tycka om att jag, hans skolfröken, har möten med någon, vem det vara må.
— Men jag är inte ”någon”, utropade Dick.
— Nej, nej, jag menade med en ung man; och hon tillade mjukt: med mindre än att jag är riktigt på allvar förlovad med honom.
— Är det alltsammans? Då, käraste, ska vi förlova oss med detsamma, det kan du lita på att vi ska, och så sitter jag med här! Där har vi lösningen, och den är en enkel som aldrig det.
— Å, men tänk nu om jag inte ville. Du milde himmel, vad har jag gjort! stammade hon och blev mycket röd. Det ser ju alldeles precis ut som om jag velat ha dig att säga det där!
— Låt det bli så! Jag menar: låt oss bli förlovade, sade Dick. Nå Fancy, vill du bli min hustru?
162
