Hoppa till innehållet

Sida:I grönan skog 1922.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

En halvtimme senare steg Dick ut ur värdshuset, och om Fancys läppar varit riktiga körsbär, skulle förmodligen Dicks ha varit åtskilligt färgade. Värden stod ute på gården.

— Hallå, ohoj, master Dewy? hm, hm! Han skrattade och lät skrattet komma fram raskt och stötvis, så att det gjorde mycket litet väsen av sig i förstone men i alla fall träffade Dick under femte revbenet. Det går aldrig väl mr Dewy — beställa te åt ett fruntimmer och se'n gå till'na och slå sej ner och dricka te me'na och ta så'n rundlig tid på sig sen!

— Men ni vet naturligtvis? sade Dick, med låtsad stor överraskning. Jojomen! Haha! Och så var det han som i sin tur skrattade åt värden.

— Nå vad då? Jovisst — haha.

— Ni vet naturligtvis?

— Javisst! Men — det vill säga — jag vet inte alls.

— Att — att — den där unga damen och jag? nickade mot fönstret till rummet där Fancy var.

— Nej — jag vet ingenting! sade värdshusvärden och hans ögon blevo runda som klot.

— Och ni vet inte?

— Inte ett dugg, på min ed.

— Men ni skrattade, när jag skrattade.

— Å, det var bara av sympati; ni skrattade, när jag skrattade också.

— Verkligen, ni vet inte? Du store — inte ha reda på det!

— Jag kan ta på min ed att jag ingenting vet.


164