inte rådde för det — ja jag skall det! sade den nu i sin ordning dystre Dick. Uppmuntrade du honom?
— Å — jag vet inte det — jo — nej. Jag tror visst jag gjorde det.
— Vem var det?
En paus.
— Säg!
— Mr Shinar.
Efter en tystnad som endast stördes av ett nedfallande äpple, en länge tillbakahållen suck från Dick och en snyftning från Fancy, sade han med påtaglig stränghet.
— Tala om alltsammans; — vartenda ord!
— Han såg på mig och jag såg på honom, och då sa han: ”Får jag visa er hur man fångar domherrar nere vid floden?” Och jag — ville så gärna — jag hade så länge velat ha en domherre! Det var inte mitt fel! Och så sa jag: ”Ja.” Och då sa han: ”Kom med.” Och jag följde med honom ned till den vackra floden, och då sa han till mig: ”Titta hit och se hur jag gör det, så kan ni det också: jag stryker fågellim på grenen här”, sade han, ”och sen går jag bort och gömmer mig bakom en buske; och sedan kommer den sluge herr domherre och sätter sig på grenen och flaxar med vingarna, och så har ni honom innan ni hinner säga Jack en gång” — något i den vägen; o—o—o, jag har glömt vad det var!
— Jack Sprat, fyllde Dick dystert i ur ett moln av bedrövelse.
— Nej, inte Jack Sprat, suckade hon.
