— Då var det Jack Robinson! sade han med det eftertryck som höves en man som oryggligt beslutit uppdaga varje stavelse av sanningen eller dö.
— Ja just så! Och sedan lade jag handen på ledstången till bron och så gick jag över och — det är alltsammans!
— Gott, det är inte mycket heller, sade Dick kritiskt och mera förhoppningsfullt. Inte för att jag kan begripa varför Shinar ska bekymra sig om att lära dig något. Men det förefaller mig — det tycks verkligen som om det skulle ha varit mer än så för att du skulle ta vid dig så förskräckligt.
Han såg in i Fancys ögon. Elände över allt elände — Skuld stod där alltjämt skrivet.
— Nej, Fancy, du har inte talat om allt för mig! sade Dick, tämligen grymt för att vara en så hygglig ung man.
— O, tala inte så hårt! Jag är rädd för att säga det nu! Om du inte låtit så sträv, skulle jag ha berättat alltsammans; nu kan jag det inte.
— Kom, kära Fancy och berätta: kom. Jag ska förlåta; jag måste — vid himmel och jord, jag måste antingen jag vill eller ej; jag älskar dig så högt.
— Alltså: när jag lade handen på räcket, så rörde han vid den —
— Ett sånt kräk! sade Dick och malde en osynlig mänsklig varelse till stoft.
— Och sedan såg han på mig, och till sist sa han: ”Är ni kär i Dick Dewy?” Och jag sa: ”Kanhända det!” och då sa han: ”Då skulle jag önska att ni inte vore det, för av hela min själ vill jag ha er till hustru.”
172
