grenar, almarna med sina svarta håligheter allesammans ett svart nätverk av linjer på himlen däri de vita stjärnorna gnistrade så våldsamt att deras blink nästan liknade fladder av vingar. Inne i själva skogsdungen var allt svart som natten. Småskogen, som bildade sidorna av denna naturliga berså, trasslade så tätt in sina grenar i varandra till och med vid denna årstid att vinddraget från nordost flög tvärs igenom som utefter en korridor med knappast hågra fläktar från sidorna.
Då skogen tog slut, röjde sig vägens vita yta mellan de mörka häckarna som en bandremsa naggad i kanterna; denna oregelbundenhet förorsakades av små lövsamlingar som sträckte sig ut från dikesrenarna.
Sången — som avbrutits många gånger av fladdrande tankar, som slogo sig ned på noternas plats, och återtagits när tankarna tänkts till slut — mötte nu ett starkare hinder i form av ett — Ohooj! från de mörka partierna av vägen bakom sångaren som just kommit ut ur trädens skygd.
— Ohooj! svarade han ogenerat, stannade och såg sig om, fastän han inte kunde drömma om att se annat än vad fantasien utmålade.
— Är det unge Dick Dewy? kom det ur mörkret.
— Visst visst, Michael Mail.
— Men varför stannar du inte och bidar dina goda kumpaner — vi går ju hem till far din vi ock och du känner oss ju bra nog.
Unge Dick Dewy gjorde helt om och fortsatte melodien i en svag visselton som innebar att hans mun inte kunde täppas till ens av blida vänskapskänslor.
10
