— Nu har han blivit en riktig usling! Vill ha dig till hustru! Och Dick skälvde under ett bittert satiriskt skratt. Så erinrade han sig plötsligt att han kanske gjort upp räkningen utan värden:
— Såvida inte du vill ha honom förstås — det vill du kanske, sade han med den försmåddes ömkliga likgiltighet.
— Nej det vill jag sannerligen inte! sade hon, och hennes snyftningar började just visa gynnsamma symptom till bättring.
— Nå då så, sade Dick och började bli sig själv igen, du har gjort bra stor affär av det för att få det att räcka till en så fasansfull inledning. Och nu vet jag varför du gjort det — bara för den där tillställningens skull! Han vände sig bort ifrån henne och tog fem beslutsamma steg, som han vore trött på ett otacksamt land inklusive henne själv. — Du har gjort det bara för att jag skulle bli svartsjuk, och jag står inte ut! Han kastade orden till henne över sin axel och vandrade vidare, synbarligen mycket angelägen om att promenera bort till den avlägsnaste av alla kolonierna på minuten.
— O — o — o Dick! Dick, ropade hon och sprang efter honom, som ett litet lamm, äntligen verkligt och på allvar orolig, — du dödar mig! Jag har onda ingivelser — onda och elaka — och det kan jag inte hjälpa, förlåt mig Dick! Och jag älskar dig alltid; och ibland då du ser lite dum ut, som om du inte vore god nog åt mig — det är alldeles detsamma, jag tycker om dig i alla fall! Och så är det något annat och allvarligare, fast det ingenting har att göra med den där promenaden med honom.
— Nå och vad är det då? sade Dick och ångrade sin föresats att utvandra till kolonierna; han övergick i stället
