bara skötte sig själv, är den inte riktigt så bra för — hon dröjde en stund och en rodnad spred sig över hela ansiktet, då hon fortsatte — för att gå och fria i.
— Nej, jag ska ta min bästa vinterväst, med skinnfodret som mor har gjort. Det är en fin och vacker väst på inidan, ja så fin som någon har sett i sin dar. Jo men, bara härom dan knäppte jag upp den för att visa en gök just det fodret, och han sa att det var det starkaste och vackraste foder man kunde vilja se på själva kungens västar.
— Jag vet då inte vad jag ska ha på mig, sade hon, om hennes medfödda likgiltighet för kläder hade hindrat henne att tänka på ett så viktigt ämne till denna stund.
— Jo, den där blå klänningen du hade förra veckan.
— Sitter inte riktigt bra om halsen. Jag kan inte bära den.
— Men mig gör det ju ingenting.
— Nej, du tänker aldrig på det.
— Nå, då är det ju som det ska. För du fäster dig ju bara vid hur du tar dig ut för mig, käraste? Och jag klär mig bara för dig, det är bergsäkert.
— Ja, men du förstår att jag kan inte komma med den igen fullt naturligt.
— Om du möter en främmande herre på färden, så kan det ju hända att han märker hur den sitter. Men Fancy, en förälskad man tänker inte så mycket på hur han tar sig ut för andra kvinnor.
Det vore svårt att avgöra om en ton av lekfull retsamhet eller av mild förebråelse övervägde i hans sätt att säga det.
