— Nåväl, Dick, sade hon med godlynt öppenhet, jag skall erkänna det. Jag skulle inte tycka om att en främmande herre såge mig illa klädd, inte ens fastän jag är förälskad. Det är vår natur, kan jag tro.
— Du fullkomliga kvinna!
— Ja; om du lägger tonvikten på ”kvinna”, mumlade hon och såg på en grupp blommande stockrosor, kring vilka en svärm fjärilar samlat sig som damer kring ett butiksfönster med hattar.
— Men vad klänningen beträffar. Varför inte ta den som du hade på vår bjudning?
— Den sitter bra, men en flicka som heter Bet Taylor, som bor nära oss, har haft en som var mycket lik (bara i snittet, fastän av ett uselt, billigt tyg) och jag kan inte ha den för den sakens skull. Du store, jag är rädd att jag inte kan gå med alls.
— Jo visst, du måste det; jag vet att du gör det! sade Dick nedstämt. Varför inte ta den som du har på dig nu?
— Vad! den här gamla! När jag tänker rätt efter, tror jag att jag kan ha den blå på söndag, om jag tar den grå på lördag. Ja, så blir det. En hatt eller en huva, vilket ska jag välja? Vilket tar jag mig bäst ut i?
— Jag tror att huvan är nättast, mera passande för en som ska bli fru.
— Vad är det för ont med hatten? Gör den att jag ser gammal ut?
— Nej för all del; hatten är bra nog; men den kommer dig att se ut — du blir väl inte stött, om jag säga det, käraste?
— Inte alls, för jag tar nog huvan.
178
