— Nej, inte mycket — bara lite här och där, sade han med trög värdighet och skakade ett bi ur sin skjortärm, drog ut ett annat ur håret och plockade ett par från sin nacke. De andra stodo och sågo på med en känsla av välbehag att vara oberörda — ungefär som en europeisk stat i pågående revolution beskådas av sina grannar.
— Var det allesamman det, far? sade Fancy, då Geoffrey plockat bort fem.
— Nästan alla — nej, jag känner ett par till som just sticker mig i sidan och på axeln. Aj, där är en till som just börjar på ryggen på mig. Hur har ni kunna slippa innanför där, ni små bråkiga kanaljer? Nåja, de stackarna kan inte stinga mig så många gånger till, för de håller på att bli utmattade. De kan lika väl få sitta kvar på mig till sängdags, tänker jag.
Då han själv var den ende som berördes därav, föreföll detta vara en tillfredsställande lösning; och sedan det försports ett rassel av fötter, som sparkade bland grönsakerna under försöken att finna rätt på gången, hördes nu också mr Shinars röst ur mörkret från samma håll:
— Är de säkert borta nu?
Då inget svar gavs på denna fråga, tog han för givet att han kunde våga sig fram igen och närmade sig långsamt lyktan. Bikuporna voro nu upptagna ur groparna, den ena överlämnades åt Enok att bära inomhus, och den andra tog Geoffrey själv om hand.
— Tag med dig lyktan, Fancy; spaden kan få stå kvar.
Geoffrey och Enok gingo därefter upp till huset och lämnade Shinar och Fancy stående bredvid varandra i trädgårdslandet.
