— Får jag lov? sade Shinar, böjde sig ned efter lyktan och grep den på samma gång som Fancy.
— Jag kan bära den, sade Fancy och undertryckte religiöst varje tillstymmelse till koketteri. Hon hade blivit fullkomligt klar med den saken efter den tårdränkta utredningen för Dick om äventyret med fågelfångsten och hade beslutit att som förlovad ung kvinna var det opassande av henne att vidare smussla med blickar och handtryckningar. Då hon märkte att Shinar fortfarande behöll sitt tag om lyktan, släppte hon den, och han, som fann att hon höll i den, släppte också taget. Lyktan föll till marken och slocknade. Fancy gick på.
— Var är gången? sade mr Shinar.
— Här, sade Fancy. Era ögon blir vanda vid mörkret om en minut eller ett par.
— Till dess skulle ni vilja räcka mig handen?
Fancy räckte honom de yttersta fingertopparna, och de stego ned från landet ut på gången.
— Ni tar inte emot en bjuden uppvaktning så gärna.
— Det beror på vem som bjuder den.
— En karl som jag till exempel.
Dödstystnad.
— Nå, vad svarar ni på det, missie?
— Då beror det på hur den bjudes.
— Inte så våldsamt och inte så vårdslöst; inte med avsikt och inte på slump, inte för kvickt och inte heller för trögt.
— Hur då? svarar Fancy.
— Kyligt och praktiskt, sade han. Hur skulle en sådan uppvaktning kunna upptagas?
196