— Det var ganska dåliga rim det där, om det är ni som gjort rimmen! sade Dick med en skymt av överlägsenhet i tonen.
— Det är inte lönt att klanka på mig om rimmen, sade mr Shinar. Då får ni gå till den karln som gjort visan. Fancy hade vid detta laget återfått sitt självförtroende.
— Smaka en bit, mr Dewy, sade hon och höll upp åt honom ett litet runt stycke av honungskakan som varit det sista i raden och som ännu låg kvar i hennes sköte; och i det hon kastade huvudet bakåt för att se honom i ansiktet, tillade hon: — och sen vill jag också smaka en bit.
— Och jag med, om ni vill vara så snäll, sade mr Shinar. Men arrendatorn behöll sin överlägsna min, som om han inte ens nu kunde vara med på något tok, så högviktig var han; och när han tagit emot honungskakan från Fancy, vände han på den i handen, tills cellerna började mosas och den våta honungen rann ned från fingrarna i en tunn stråle.
Plötsligt kom dem ett svagt anskri från Fancy att se på henne.
— Hur är det fatt, käraste? sade Dick.
— Det är ingenting, men o — o — o! ett bi har stungit mig på insidan av läppen! Det låg i en av cellerna som jag åt!
— Vi måste hindra den att svälla upp, annars kan det bli allvarsamt! sade Shinar, steg fram och knäböjde bredvid henne. Låt mig få se på det?
— Nej, nej!
— Men låt mig se på det, sade Dick och föll på knä på andra sidan; och efter en stunds tvekan tryckte hon
