Då regnbyarna togo till och Fancys mössband slogo allt vassare mot hennes haka, stannade hon ett ögonblick, då hon kom fram till Mellstock-vägen för att orientera sig och beräkna avståndet till närmaste skyddade plats. Det hus som låg närmast var Elizabeth Endorfields i Övre Mellstock vars stuga och trädgård lågo icke långt från korsningen av den väg hon vandrade mot den nämnda byn. Fancy raskade på, och om fem minuter steg hon in genom en grind som utgöt över hennes tår en skur av droppar, då hon öppnade den.
— Stig på, barn! utropade en stämma, innan Fancy ännu knackat på; en snabbhet som skulle ha överraskat henne, om hon icke vetat att mrs Endorfield var i ytterligaste grad begåvad å ögonens och öronens vägnar.
Fancy steg in och satte sig. Elizabeth satt och skalade potatis till sin mans middag.
Skrap, skrap, skrap; så ett kast och en potatis plaskade ned i ämbaret.
Medan Fancy satt drömmande och lyssnade till dessa ljud, började hon på nytt fundera på ett gammalt ämne som låg överst i hennes hjärtekammare. Alltsedan hennes far och Dick sammanträffat, hade dagarna varit ledsamma dagar för henne. Geoffreys järnhårda motstånd mot varje tanke på Dick som svärson var värre än hon hade väntat. Hon hade ofta träffat sin trolovade sedan dess, det är sant, och hade fått honom kärare just för detta motstånd än hon någonsin tänkt sig — det var ju på sätt och vis en lycka. Men fastän kärleken i sig själv är ett slutmål måste den också uppfattas som brygga till ett annat mål, om den skall stå i den verkliga lyckans skära
206
