— Far är inte livad för'et, va? En ny potatis biev färdig och slängdes i. Jo, jag känner till det där. En liten fågel sjunger för mig saker och ting som folk inte drömmer om att jag vet.
Fancy var nära förtvivlan för Dicks skull, och här fanns det en väg — men o, en sådan syndig väg! — att få hjälp; och vad betydde rättrådighet i jämförelse med kärlek!
— Jag skulle önska att ni kunde säga mig hur jag skulle kunna göra honom livad för det, sade hon.
— Det skall jag snart kunna ordna, sade häxan lugnt.
— Verkligen? Ack gör det; det vill säga — nej, det bryr jag mig inte om — jag vill ha det gjort! Hur skulle jag kunna det, mrs Endorfield?
— Det är inte något underverk just.
— Ja, men hur?
— Med häxkonster, förstås! sade Elizabeth.
— Inte! sade Fancy.
— Jo visst, var säker på det. Har ni aldrig hört talas om att jag är en häxa?
— Nåja, sade Fancy tveksamt, jag har hört er bli kallad det.
— Och ni trodde det?
— Jag kan inte säga att jag riktigt trodde det, för det är ju något rysligt och syndigt; men ack vad jag gärna skulle vilja att ni kunde vara en sådan!
— Det är jag också. Och jag ska tala om för er hur ni ska förhäxa er far, så han låter er gifta er med Dick Dewy.
— Gör det honom något ont, stackare?
— Ont? Vem då?
— Far.
208
