henne i det tidiga stadiet av deras bekantskap. Icke en levande själ syntes nu till någonstans; regnet höll alla människor inomhus som icke voro nödvändigt tvungna att gå ut, och detta var ju mindre nödvändigt på en söndag än en vardag.
Som hon satt där och tänkte — på sin trolovade eller på den uppståndelse hon åstadkommit i kyrkan den dagen? — ja, det vet ingen — men hon tänkte och tänkte, fick hon se en mörk manlig gestalt komma fram och avteckna sig allt tydligare vid ändpunkten av Gröna gången — en man utan paraply. Närmare och närmare kom han, och hon märkte att han var i djup sorgdräkt, och då måste det vara Dick. Ja, i sitt unga hjärtas dåraktiga ömhet — efter att ha vandrat nära en mil i ett tätt regn utan överrock eller paraply och med ett ord från sin käresta i minnet, att han inte skulle komma till henne, därför att han borde vara trött — så hade han dock tagit sig för att gå denna omväg för att få tio minuter i hennes sällskap.
— O, Dick så våt du är! sade hon, när han steg fram under fönstret. Oj, din rock skiner som om den blivit fernissad och din hatt — du store värld, den rinner ju bort, din hatt!
— Å, det gör ingenting, älskling! sade Dick muntert. Väta gör mig ingenting, fastän det gör mig ont om min bästa kostym. Men det kunde inte hjälpas; vi lånade alla paraplyerna till kvinnfolken. Jag vet inte, när jag kan få mitt tillbaka.
— Och se, där är en ful fläck efter någonting just där på din axel.
