mot en väns i Yorkshire, men jag har hittills sagt nej för min mors skull. Dit skulle vi fara. Era musikanlag skulle bli ytterligare utvecklade; ni ska få vad slags piano som ni vill ha; ni ska få vad som helst, Fancy, vad som helst som kan göra er lycklig, ett ekipage, blommor, fåglar, det bästa umgänge; ja, ni har gåvor för vilket umgänge det vara må efter några månaders resor med mig! Vill ni bli min, Fancy?
En ny paus följde, som endast stördes av regnets fall mot fönsterrutorna, och så sade Fancy med svag och bruten röst:
— Ja, det vill jag, sade hon.
— Gud välsigne dig, min egen flicka! Han närmade sig raskt och sträckte ut armen för att omfamna henne. Hon drog sig hastigt undan.
— Nej, nej, inte nu! sade hon i en upprörd viskning. Det finns saker som — men frestelsen är o, så stark, och jag kan inte stå emot den; jag kan inte tala om allt nu, men jag måste tala om det för er! Men kom inte, kom inte så nära mig nu, jag ber! Jag måste tänka. Jag kan knappast vänja mig vid tanken på vad jag redan lovat.
I nästa minut vände hon sig mot en pulpet, begravde ansiktet i händerna och brast i ett hysteriskt anfall av gråt. — O, lämna mig! snyftade hon, lämna mig! O, lämna mig!
— Var inte så förtvivlad; var inte det, käraste! Det var med synbar svårighet som han kunde avhålla sig från att närma sig henne. Du ska tala om när det passar dig vad det är som plågar dig så; jag är lycklig — över måttan lycklig! över att ha fått ditt enkla löfte.
— Och var snäll och lämna mig nu!
228
