gått innan han blev bra igen, och då var det att börja om från början med lysningen.
— Så förskräckligt! sade Fancy.
— De säger det bara med flit för att retas med dig, käraste, sade mrs Dewy.
— Det är riktigt sorgligt att tänka på så många öden stackars flickor kan råka ut för, hördes det åter därnerifrån. Ni skulle höra min svåger klockaren Wilkins tala om vad han upplevat, när han gift folk med varandra under di sista trettio åren: det ena är inte det andra likt — det är rakt så man kan bli hjärtängslig — det är så att håren kan resa sig.
— Men sådant händer då inte så ofta, eller hur? sade Fancy med lurande ängslan.
— Tja, nu vore det allt på tiden för Dick att komma, sade formannen.
— Håll inte på med mig så där, morfar James och mr Dewy och ni alla därnere! utbrast Fancy ur stånd att uthärda längre. Jag-tror jag går åt eller gör något tokigt, om ni fortsätter!
— Ni ska inte höra på de där gubbarna, miss Day, ropade Nat Callcome som skulle vara bäste man. Han hade nyss kommit, och han slungade iväg repliken genom golvspringorna, som de andra hade gjort. — Allt är gott och väl; Dick kör som en galning; han är här i rappet. Bina i kupan, som han fick av mor sin för den nya trägårn gav sig till att svärma just som han skulle iväg, och då så sa han: ”Jag vill inte bli av med en hel bisvärm; nej det vill jag inte, fast jag nog hade lust; och Fancy skulle inte vilja det på några villkor.” Så han stannade lite för att se till den och få in dem.
244
