— Det var mig en kloker karl.
— Det var ett styvt göra vi hade igår! fortsatte mr Callcome och sänkte rösten, som om det inte längre var nödvändigt att ta personerna en trappa upp med i samtalet och valde ut ett avlägset hörn av sin bästa rena näsduk för att torka sig i ansiktet. Styvt göra!
— Tunga saker förstås, sade Geoffrey, som om han läste tvärsigenom spiselfönstret från utsiktens bottersta punkt.
— Jojo, sade Nat och såg sig om i rummet på de platser där de bortflyttade möblerna stått. Otäcka att bära på var de. Det var till att trava härsan och tvärsan i Dicks trädgård; ut och in genom dörrarna; upp och ned för trappan; ideligen runt omkring i Dicks rum, tills det bara var stumpen kvar av bena: och se Dick är så noga också. Och tänka sig såna massor av både vått och torrt som den pojken skaffat sig: det kunde räcka för Noaks ark! Jag tror aldrig jag har sett ett halvt dussin finare skinkor än dom som hänger i hans spiselvrå. Och cidern jag smakte på var minsann inte dålig den — ingen kunde ha önskat sig den bättre.
— De tänker båda två på köttet och anden. Å, de oförnöjda varelserna, sade morfar James.
— Nå, det är de kanske. ”Det paret”, säger jag, ”har då dragit ihop så mycket möbler och mat, så man skulle kunna tro att de började med ens med många munnar att mätta.” Jo det var ett svettbad vi två pojkar fick oss för att få hela den möbleringen i ordning.
— Ack om bara det vore panelat där nere, sade Fancy medan hon kläddes; vi kan ju höra vartenda ord de säger och gör.
