— Han ser mycket söt ut! sade miss Vashti Sniff, en ung dam som blomstrade i créme-färg och pryddes av gula mössband,
Dick närmade sig ingången i en pinsamt ny rock av blankt kläde, gullvivsgul väst, en hatt som var lika pinsamt ny och med en extra bit polisong avrakad och håret klippt särskilt kort, det högtidliga tillfället till ära.
— Nu springer jag ner, sade Fancy och såg på sig själv i spegeln över axeln och svävade bort.
— O Dick, utropade hon, jag är så glad att du kom! Jag visste ju förstås att du skulle komma, men jag tänkte — o tänk om du inte kommit!
— Inte komma Fancy! Vått eller torrt, blåst eller snö, hit kommer jag! Vad har nu fått makt med din lilla själ? Sådant har du aldrig brukat tänka förut.
— Å mr Dick, jag hade inte hissat flagg och givit mig på nåd och onåd då! sade Fancy.
— Så skada att jag inte kan gifta mig med er alla fem, sade Dick och såg på dem runtomkring.
— Hehehe! skrattade de fyra brudtärnorna, och Fancy rörde helt privat vid Dick och slätade till honom över axlarna som för att övertyga sig om att han var där i kött och blod som hennes egendom.
— Nå, vem skulle ha kunnat tänka något sånt? sade Dick, tog av sig hatten, sjönk ned i en stol och vände sig till de äldre i sällskapet.
Dessa ordnade sina ögon och läppar så att det skulle betyda att ingen i deras mening skulle ha kunnat tänka något sådant, vad det nu var.
