— Thomas Leaf, Thomas Leaf, fy skäm ut dig som är nyfiken, sade gamle William.
— Jag vet att jag fått ett klent förstånd, men jag tänkte som så att i fall jag tvättade mig och tog på mig en ren skjorta, så skulle jag kunna komma med, sade Leaf och vände sig om snopen och darrande.
— Stackars karl, sade formannen och vände sig till Geoffrey. Vi måste väl låta'n bli med? Han har inte just det yttre för sig, och han är så förskräckligt enfaldig; men han har aldrig suttit inne, och något ont gör han oss inte.
Leaf såg tacksamt på formannen som gav honom sådant beröm och därefter oroligt på Geoffrey, för att utröna vad verkan berömmet hade på hans sak.
— Å, låt'en komma, sade Geoffrey avgörande. — Leaf, välkommen ska vi väl säga; och följaktligen stannade Leaf.
Nu voro alla färdiga att lämna huset och började bilda en procession i följande ordning: Fancy och hennes far, Dick och Susan Dewy, Nat Callcome och Vashti Sniff, Ted Waywood och Mercy Onmey och Jimmy och Bessie Dewy. Dessa bildade kärnan i brudföljet, och alla voro klädda i riktiga bröllopskläder. Sedan kom formannen och mrs Dewy och sist av alla mr och mrs Penny — formannen igenkännlig på sina kolossala handskar nummer elva och tre kvart, på avstånd liknande blekta boxhandskar och icke synnerligen välsittande på hans bruna händer; detta kännetecken på hans ansenlighet hade denna dag (på Fancys särskilda önskan) för första gången i hans liv blivit satt på honom.
