nade åt dem, tänkte de bara på honom som gubben William Dewy.
— Jaså, jaså — här är ni nu! God jul allesammans — Michael och Joseph och John och er också Leaf! Vi ska ha en brasa av fina kubbar strax, Reuben, och knogigt har det varit att klyva dem. Medan han talade, kastade han ned famnen full av små kubbar som föllo in i spiselvrån med ett skrammel och såg på dem med den bistra beundran som han skulle ägnat levande människor, om de varit mycket envisa i att stå honom emot. — Kom in, James.
Gamle James, morfadern, hade helt enkelt kommit som en annan gäst. Han bodde för sig själv i en stuga, och det var många som ansågo honom vara en girigbuk; andra tyckte att han var tämligen snaskig i sina vanor. Han steg nu fram bakom farfar William, och hans böjda gestalt bildade en väl belyst tavla, då han närmade sig spiseln. Till yrket var han murare och bar därför ett långt lärftsförkläde som räckte nästan till tårna, korderojbyxor till knät och damasker som tillsammans med stövlarna skiftade mellan vitt och brunt till följd av ständig beröring med kalk och sten. Han bar också en mycket styv parkumrock med veck vid armbågarna och axlarna som stodo nästan lika hårda som på en blåsbälg; de utstående åslika delarna av dräkten visade en helt annan skiftning än de insänkta som buro små dikesaktiga samlingar av damm och murbruk. De ofantligt rymliga sidfickorna, skyddade av stora lock, pöste ut vitt antingen de voro tomma eller fulla; och eftersom han ofta var anställd vid byggen långt borta, så fick han äta sina frukostar och middagar invid en skorstensstock, en trädgårdsmur, på en hög stenar eller
24
