gående på vägen och bar till den ändan i dessa fickor en liten bleckdosa för smör, en liten dosa för te, en strut salt och en strut peppar; brödet, osten och köttet, som bildade huvudparten av hans måltider, hängde på ryggen i verktygskorgen med hammare och murslev. Om en förbigående tittade länge på honom, då han tog fram några av dessa saker, sade han med ett surt leende: — Mitt skafferi.
— Ska vi inte pröva på numro sjuttiåtta, innan vi börja, vafalls? sade William och pekade på en hög gamla sångböcker på ett bord bredvid.
— Gärna det, sade alla spelmännen på en gång.
— Numro sjuttiåtta har alltid varit en seg en — alltid. Jag kan minnas den ända sedan jag växte upp som pojkslyngel.
— Men det är en fin melodi och värd att övas länge och väl, sade Michael.
— Det är det; men jag har emellanåt varit vild på den melodien, så jag kunde ha slitit den i trasor. Men för allan del, det är en storartad sång — det kan ingen neka till.
— Första raden går tämligen bra; men när man kommer till ”Och prisa Guds barmhärtighet”, då går det rent åt skogen.
— Vi ska ta ett nytt tag me'n och se vad vi kan göra av den syndarn. En halvtimmes dunkande på'n kommer nog att ta stärkelsen ur'n. Jag varnar den uslingen.
— Tusan plåtar! sade mr Penny och bröt av samtalet, hans glasögon gnistrade och på samma gång trevade han i djupet av sin ena vida sidficka. Jag måtte vara bliven så tosig och vettvillig som en barnunge, för jag skulle ju
