läst ett stycke då och ett stycke då i min dar. Jag vill inte tala stora ord, märk väl; men i alla fall, kanske har jag det.
— Jo, jag vet, sade Michael lent och lugnande, och hela församlingen vet att ni läst lite av vart nästan och har varit duktig med att sätta vett i skallen på ungdomarna. Lärdom är en god sak, och ni har skaffat er det, mäster Spinks.
— Jag vill inte skryta, men jag har kanske läst och tänkt en del; och jag vet — det kommer kanske av för mycket läsande, men jag vill inte skryta — att när en karl har fått huvudet fullt, då är det nästan tid för honom att krypa i jorden. Jag är över fyrtifem.
Mr Spinks gav tillkänna med en blick att om hans huvud inte var fullt, så kunde ingen annans huvud någonsin bli det.
— Att tänka sig att känna igen folk på deras fötter! sade Reuben. Anfäkta, gubbar, om jag så kan säga vad en karl är för något av alla hans lemmar tillsammantagna, ofta nog.
— Men i alla fall, man kommer långt med ett skarpt öga, menade farfar William tankfullt och böjde sig fram och kikade in i en miniatyrhåla i den falnande brasan. Det var så sant, fortsatte han mera nytert och såg upp, det där lilla kvinnfolket, skolfröken, henne måste vi sjunga för i kväll med de andra. Om hon har ett lika gott öra som ett vackert ansikte, så får vi nog att göra för att komma jämsides me'na.
— Hurdant ansikte är det då? sade unge Dewy.
— Tja, vad det beträffar, svarade Spinks, så är det ett ansikte som man inte kan säga nå't ont om. Ett rätt
30
