Mr Penny rättade på sina glasögon.
— Nu kan jag tala om för er vad som hände mig en gång i ett sånt här fall. Ni kände väl till Johnson, mejeristen, William?
— Jojomen, gjorde jag det.
— Nå, det var inte alldeles mittför hans hus, men ett stycke längre ner — vid hans stallplan framför Parmaze-dammen. Jag var på väg åt Blooms-End till och vad får jag se: jo, där drogs just upp en karl ur dammen, stendöd; han hade klätt av sig för att ta sig en doppning, men hade inte kunnat bottna där och vattnet hade stigit över huvet på'n. Där stod karlar och såg på'n; kvinnfolk såg på'n; barn såg på'n; ingen kände igen'en. Han var övertäckt med ett lakan; men jag fick syn på foten hans, som stack ut, när de bar honom dit. — Jag vet inte just vad namn den karln hade, sade jag som jag brukar, men nog är det John Woodwards bror; jag kan svära på familjefoten. Precis i samma stund kommer John Woodward fram, gråtande och skrikande: — Jag har förlorat min bror! Jag har förlorat min bror!
— Kan man tänka bara! sade mrs Dewy.
— Det är gott och väl att känna igen den foten och den foten, sade mr Spinks. Det är finurligt nog så snart det rör sig om fötter. Jag vet inte mycket, det är sant — jag säger inte mera; men visa mig en karls fot och jag kan säga er hurdant hans hjärta är.
— Då måste ni vara en knivigare karl än folk i gemen, sade formannen.
— Tja, det passar sig inte för mig att säga nå't om, svarade mr Spinks. Man lever och man lär. Jag har välan
