att vi nog är de sista i det här länet kvar av de gamla strängaspelarna. Posetiv och de som kommer därnäst, de som man blåser upp med foten ha fått ett förskräckligt insteg på senare tid.
— Jo jo! sade Bowman och skakade på huvudet; och gamle William som såg på honom gjorde detsamma.
— Det är verkligen skam och skada! svarade en annan. Det var en tid — det var länge sen och trevligt länge sen — när man aldrig hörde talas om den ohyran; men det var rätt åt några av musikkapellen. De borde ha hållit sig till stränginstrument som vi har gjort och hållit från sig klarinetter och utrotat serpenter. Om det ska bli något av musik, håll er till strängarna, säger jag.
— Strängarna är bra nog, de lyfter själarna, kan man säga, sade mr Spinks.
— Det finns värre saker än serpenter, sade mr Penny. Det gamla går sin kos, det är sant; men en serpent lät riktigt bra: den lät djup och fulltonig, gjorde serpenten.
— Men se klarrnetten har i alla tider varit en dålighet, sade Michael Mail. En jul — åh, det är åratal sen dess — gick jag ronden med Dibbeach-folket. Det var en skarp frostnatt och klaffarna på klarrnetterna frös — jo vad de frös! — så det lät som att dra upp en kork varenda gång en klaff öppnades; blåsarna fick lov att gå in till en dikare och töa upp klarrnetterna sina i spiselkroken. Det hängde en istapp av spott vid ändan av varje klarrnett, tre tum lång; och vad fingrarna anbelangar — ja, ni kan få tro mig om ni vill, fingrar hade vi inga alls som vi kände av.
— Jag kan så väl dra mig till minnes, sade mr Penny, vad jag sa till stackars Joseph Ryme (som spelade första
