V.
De som lyssnade.
Då den förväntansfulla tystnad, som följt på utropet, dött bort bland de församlade, kunde ett ljus som tilltog i klarhet förmärkas i ett av fönstren i övre våningen. Det kom så nära rullgardinen, att man där utanför kunde precis ange var lågan befann sig. Ett ögonblick stod den stilla, men då rullgardinen for upp framför den, avslöjade dess ljus för trettio koncentrerade blickar en ung flicka, inramad av fönsterkarmen som en tavla och omedvetet belysande sitt ansikte med bländande klarhet medelst ett ljus som hon höll i vänstra handen tätt intill sig; den högra handen var utsträckt till fönsterkarmen. Hon var insvept i ett slags vit morgonrock, och utför skuldrorna föll en ringlande massa underbart tjockt hår i så oordnat skick, att det tydligen endast kunde förekomma under nattens mörka timmar. Hennes klara ögon skådade ut i den grå yttervärlden med ett uttryck mittemellan mod och skygghet, som emellertid förvandlade till glad beslutsamhet, då hon fick syn på halvcirkeln av mörka figurer nedanför.
Hon öppnade fönstret och sade snabbt och hjärtligt:
— Tack, kära sångare, tack, tack!
40
