Så slöts fönstret igen snabbt och tyst och rullgardinen föll till sin vanliga position. Hennes vackra panna och ögonpar försvunno, hennes lilla mun, halsen och axlarna likaså, hela företeelsen med ett ord. Så lyste ljuslågan dimmigt som förut, och så fördes den bort ur synhåll.
— Så vackert! utbrast Dick Dewy.
— Om hon varit ett riktigt schanoptikon, kunde hon inte varit grannare, sade Michael Mail.
— Mera likt en andesyn än jag nånsin kunde tänka mig! sade forman Dewy med hänförelsens glöd i tonen.
— Oj, något sånt har jag då allri sitt i min dar! sade Leaf.
Alla de andra klarade struparna och justerade hattarna och menade tro på att det var värt att sjunga för ett sådant skådespel.
— Nu går vi till arrendator Shinars och sen fyller vi magen en smula, far, sade formannen.
— Det ska vi göra, sade gamle William och axlade sin basfiol.
Arrendator Shinars hade en underlig klump till hus, som stod vid korsningen av en väg som gick snett fram till stora landsvägen. Övre våningens fönster voro mycket bredare än höga och denna egenhet jämte ett väldigt utbyggt fönster, som satt där man skulle väntat sig ingångsdörren, gav huset vid dager minen av ett människoansikte, vänt åt sidan, med ett slugt och elakt grin. På natten urskilde man ingenting mer än taksilhuetten mot himlen.
Man kom fram till byggnadens framsida och ordnade sig som vanligt med förberedelserna.
— Fyra andetag och så numro trettiotvå ”Se morgonstjärnan framgår klar”, sade gamle William.
