— Seså där, det kan man kalla ganska fult av lille Dicky, eller vad? sade Michael Mail.
— Han har nog traskat sin väg hem, var säker på det, menade en annan, men trodde det i grunden inte själv.
— Dick! ropade formannen, och hans röst rullade i sonora ljud fram mellan häckarna.
Han spände sina sinnen till det yttersta för att uppfånga ett svar, men då han märkt att han lyssnade förgäves, vände han sig frågande till sällskapet.
— Första fiolen till på köpet! Om han bara hade varit altfiol eller andra fiol, så kunde vi ha klarat resten utan honom. Men ett kapell kan inte gärna tappa bort första fiolen, nej gubbar, vi kunde lika väl ha tappat — Formannen hejdade sig, då han inte kunde komma på en bild nog kraftig för ögonblickets krav.
— Huvudet på en gång, föreslog mr Penny.
Formannen gick några steg som om det var puerilt av folk att avsluta meningar, när det fanns mera angelägna saker att göra.
— Har man nånsin hört talas om en ung karl som lämnar saken halvgjord och smiter sin väg på det sättet!
— Aldrig, svarade Bowman i en ton som angav att han var den siste att inte uppfylla de krav som ställdes på honom.
— Det måtte väl aldrig ha hänt pojken en riktig olycka! sade hans farfar.
— Nej för all del, svarade forman Dewy lugnt. Undrar bara var han kan ha lagt fiolen sin. Tänk bara, den fiolen har kostat tretti shillings och goda ord också för resten. Den ligger nånstans i vätan, förstås; det instru-
44
