mentet går opp i limningen och blir ödelagt på tie minuter — tie, vad säger jag, två!
— Vad i all friden kan ha hänt? sade gamle William ännu mera oroligt. Han har väl inte gått och drunknat!
De lämnade sina lyktor och strängaspel i tornet och gingo tillbaka samma väg de kommit utefter floden. — En karsk pojke som Dick vet nog bättre än råkar ut för en sån olycka, menade Reuben. Ånej, det finns nog någon liten grund till det som ligger oss alldeles inpå näsan. Han sänkte rösten till ett mystiskt tonfall: — Go vänner, har ni märkt något som tyder på ett farligt kvinnfolk eller något sånt i huvet på'n ?
— Inte en tillstymmelse. Han är så genomskinlig som vatten ännu.
— Och Dicky har sagt att han aldrig skulle gifta sig, utbrast Jimmy, utan i alla tider bo hemma hos mor och oss!
— Jo jo, min gubbe lille; det har alla pojkar sagt — en tid.
De hade nu nått fram till mr Shinars område, men hörde ingenting åt det hållet, och ett par av dem gingo därför fram till skolhuset. Ett ljus brann ännu i sovrummet, och fastän rullgardinen var nedfälld, stod fönstret öppnat på glänt som för att släppa in några toner från fjärran av spelet och sången.
Mitt framför fönstret, orörligt lutad mot en bokstam stod den borttappade med korslagda armar och bakåtlutat huvud och ögonen stelt fästa på det upplysta fönstret.
— Men i all världen, Dick, är det du? Vad har du här att göra?
Dick satte genast sin person i en mera ordinär ställning
