de gamla hade gett ut pengar i massa för att bygga läktare, om folk nere i kyrkans minsta vrår ska sjunga på det viset utan en minuts förberedelse?
— Sannerligen, det vore förnuftigast om vi onödiga medlemmar marscherade ut ur kyrkan med fioler och hela konkarongen! sade mr Spinks med ett svagt skratt som endast en främling kunde ha funnit präglat av stilla munterhet. Men den initierade krets han vände sig till var i stånd att fatta den hemskt bittra ironi som lurade under de färglösa orden ”vi onödiga” och den spöklika undertonen i detta skratt som lät så naturligt.
— Strunt i det! Låt dom sjunga med, så mycket högre blir det — hi hi! sade Leaf.
— Thomas Leaf, Thomas Leaf, var har du levat hela ditt liv? sade farfar William barskt.
Den tillplattade Leaf försökte se ut som om han inte levat någonstans alls.
— När allt kommer omkring, gubbar, sade Reuben, så skulle det inte ha gjort något att de sjöng, bara de inte låtit någon märka det utan stuckit in då och då.
— Inte det ringaste, sade mr Penny. Och jag vill inte anklaga folk utan orsak, men det skulle jag kunna gå ed på att jag hörde varenda ton i den psalmen som om den kom från dem och inte från oss — varenda ton precis som om det var deras.
— Jag visste det jag, jojo, kunde väl tänka att jag visste det! hörde man mr Spinks yttra i detta ögonblick utan att rikta sig till sina medmänniskor; han skakade på huvudet som om han såg något sväva i rymden för sig och smålog blekt som om han var på begravning. — Jojo, skulle jag inte veta det, kanske?
